För ca tre år sedan, i mars var det, skulle jag påbörja min långa föräldraledighet med min dotter. Samma dag köpte jag på bokrean en bok som heter ”Kom igång med löpning” utgiven av Runners World. Där fanns ett kom- igång-program på 10v där gång varvades med lätt jogging. Målet med programmet var att kunna jogga 5km utan uppehåll. Jag började på direkten med detta program för att 10v senare hyfsat orkade lufsa runt 5km. Men jag gav mig inte. Tragglade på med mina 5km och senare detta år i oktober lyckades jag springa 10km. Minns att jag var överlycklig och när jag berättade för mina kompisar lät jag som jag bestigit månen eller liknande. Just då var det helt otroligt för mig att jag orkat med 10km.
Nu dryga tre år senare har jag avverkat en del tävlingar, både mil och halvmaror.
Men det jag tänkte skriva om är min marathonpremiär som skedde i Båstad, 2 juli 2011. Dagen efter min födelsedag. Jag, min sambo och våra två underbara barn 2, 4 år semestrade i Båstad en vecka. Såg vid semesterplaneringen att marathon skulle vara samma dag vi skulle åka hem så ett perfekt sätt att avsluta en härlig semestervecka tänkte jag. Marathondebut och allt. Att jag valde Båstad som av många anses som extremt jobbig och kuperad var helt enkelt att den passade in tidsmässigt. Som småbarnsförälder är tid en bristvara tyvärr. Sen är Bjärehalvön riktig vacker och vad kan va bättre än att se sig runt till fots.
Veckan gick med diverse aktiviteter med familjen och i bakhuvudet fanns så klart hela tiden lördagen. Då skall det ske. Nervositet fanns faktiskt aldrig då jag ändå får säga att jag var väl förberedd. Sprungit en del långpass på uppåt 30-35km under våren men nu var det lite längre och lite mer kuperat. Bara och ta det lugnt tänkte jag. Tävlingsrutin fanns sen tidigare lopp så hela den biten var inget jag la några tankar på. Fredagen kom och det var dags. I alla fall för en försmak av vad som komma skall. Mina barn sprang minimarathon och självklart kände man på atmosfären att snart är det allvar. Alla barn var stolta segrare och man önskade man själv stod där dagen efter lika nöjd som dem.
Pastaparty. Ja det brukar ingå vid större tävlingar. Aldrig förstått riktigt vitsen med det hela förutom möjligen kamratskapen och snacka lite med andra löpare. Men nej, själv laddade jag upp på fredagen med min favorit inför långpass. En och en halv pizza som lade sig dödsskönt i kistan. Brukar vara standard till mina långpass att ladda med något riktigt gott och flottigt kvällen innan.
Lördag morgon räckte det med en banan och en grov rågmacka till frukost. Brukar vilja ha magen så tom som möjligt när jag springer men ändå kroppen full med energi vilket gårdagens pizza skötte utmärkt.
Kl 10. Lördag. Står tillsammans med hundratals vinnare redo att starta. Jo jag tycker man gott och väl kan kalla alla för vinnare för har man anmält sig till tävling och nu står på startlinjen, ja då har man redan åstadkommit betydligt mer än genomsnittssvensken. En bragd i sig.
Just det, de första 8km är i princip bara uppför. Speakern hade påpekat det ganska tydligt precis innan starten. Med det i tankarna gjorde jag precis helt rätt i mitt val genom att ta det extremt lugnt första milen. Ja det var ju min första mara så jag ville definitivt inte ta helt slut efter halva sträckan.
Så var man där. Uppe på toppen. Dryga 8km gjorda, och i det tempot man haft, ca 7min tempo gjorde att jag kände mig urstark. Allt kändes som en lätt uppvärmning och efter att besegrat den första av två rejäla stigningar så kändes det att detta kan sluta hur bra som helst. Fortsättningsvis blev det som man brukar säga ren transportsträcka. Landskapet var relativt platt med otroliga vyer att vila ögonen på och man lunkade på i 6min tempo, drack vatten och blåbärssoppa på de täta stationerna och ja nästan så man hade ett litet leende också. Det flöt på bra till drygt 30km. Jag vet att det diskuterats hit och dit på forum att vid 30km händer det något som gör att kroppen tar helt slut. Tror inte alls på något sådant i så fall är det bara psykologiskt. Jag tror mer sanningen ligger i den stigning som då kom som ett brev på posten. Dryga 4km uppför stod på schemat och det var väl lite mer än mina ben mäktade med. Långdistans är lite underlig på det viset att blir du helt slut i benen så spelar det ingen roll om du i övrigt känner dig hyfsat pigg och klar i skallen. Det går bara inte. Jag kan inte i alla fall. Benen bestämmer. Jag försökte att springa, nja jogga då men det fick varvas med gång vilket blev den dominerande varianten sista milen. Kilometermarkeringarna lyste med sin frånvaro och jag undrade flera gånger och dom verkligen satt skyltarna rätt. Tog evigheter och ta sig från den ena till nästa markering. 33:an kom. Sen 34. Tänkte jag kan lika gärna hoppa i havet. Det gör mig detsamma. Vill bara få stopp på det här. Men på något sätt stod man där igen på toppen. Trött och ont. Nu vankades det nerförsbacke. Inte ett dugg bättre. Benen levde sitt eget liv och det gick faktiskt inte att få stopp på dem hur mycket jag än försökte. Där flög man nerför backen och löpte om tre personer som säkerligen undrade vad det var som passerade dem. 35:an avverkades i 5min tempo vilket var 2 min snabbare än de tidigare kilometrarna. Tyckte ändå det fanns ett visst hopp om framtiden då vägen till slut planades ut även om gången blev ett allt mer vanligt tillvägagångssätt. Fortsatte att hasa mig framåt och trött, säkert löpstil som en hösäck och genomsvettig kom jag till en vattenstation. Tror det var runt 38km. Jag tog ett par muggar och började gå medan jag drack. Två damer i yngre medelåldern står och småpratar alldeles bredvid vattenstationen och jag hör den ena säga lite lågmält till den andra: ”Nej fy fan. Jag fattar inte varför man skall springa så jävla långt för...i denna värme och allt”
Jag rös inombords av lycka. Och dessa ord damen utbringade gjorde mig urstark om än bara för några minuter men ändå. Löpningen hade aldrig känts roligare efter att ha hört hennes kommentar. Jag visste att även om jag så skall krypa in i mål så kommer detta vara ett underbart minne i mitt liv och en sporre för fortsatta mål i framtiden. Hon vet inte vad hon går miste om. Seriöst alltså, hon vet inte för hon har med all säkerhet aldrig någonsin provat.
Nåväl färden mot målet fortsatte och på något vis kändes en stunds löpning och sen lite gång varvat med varann som en bra strategi. Kom ikapp några tappra herrar som bevisligen led lika mycket som jag då de också upptäckt att gång kompenserar bra mot smärtan. Jag tog följe med två stycken men ca 1,5km från mål lämnade jag faktiskt dem. Jag tyckte mig ha någorlunda kraft så jag kunde avancera mot målet i egen regi. När man sen väl fick en glimt av målområdet i horisonten var det bara att kämpa på. Man vill ju inte gärna gå som en slagen man när man beträder kullerstenarna nere i Båstads hamn. Bara att glömma alla smärta och ge järnet där publiken stod efter hamngatan och jublade och applåderade.
Och där var där jag såg dem. Med ca 200m kvar. Jag hör deras rop. Deras jubel. Min underbara son och dotters röst. Min sambo, min ängel. De jublar och hejar. Skriker att jag kommer klara det. De tar kort. Jag är bäst i världen. Och det är jag också. I alla fall i detta ögonblick. Kroppen och psyket har för länge sen gett upp så jag kan inte motstå att det kommer en tår. Kanske flera. Det kanske var svett. Jag vet faktiskt inte. Jag spurtar över mållinjen och lägger mig ner som en slagen man. Men jag vann. Som alla andra som kom i mål. Vi vann. Jag kom i mål på 4h 24min i min marathondebut. Detta är bara början. I september blir det 6h premiär. Jag kan inte sluta. Och jag vill inte.
