Ett steg fram och två tillbaka

Ja så känns det. På många sätt faktiskt. Förmiddagen lyckades man än en gång inte nå upp till normal kapacitet i dagens seriematch i bowling. Laget vann (som vanligt) men finns en hel del mer att önska av mig själv. Nog om det.
När man misslyckats med något känns det ganska bra att göra något man vet man kan så det fick bli ett långpass på eftermiddagen (förlåt Erik och Maja. Jag skäms nästan). Kände mig hyffsat pigg så en halvmara fick det bli. Underlaget denna årstid finns det mer att önska av och är det inte isunderlag så är det snömodd. Ja denna jäkla snömodd. Vägarna går väl an men cykelbanorna. Oplogat med några centimeters snö på så frånskjutet blir i princip bakåt istället. Känns som man står still och bara trampar. Sjukt jobbigt.
 Annars är halt underlag väldigt bra att träna löpsteget på. Man vill  ha så lite och kort kontakt som möjligt med backen och vid halka blir det inte det där klampet med hela foten. Man trippar fram så att säga.

Jag hoppas och tror det är vinterträningen som gett resultat för min rekordtid på halvmaran (i motala) är 1h52min, 167 i snittpuls  och idag stannade klockan på ca 1h57min, 153 i snittpuls. Då i vinterförhållanden och inte alls tävlingsfart utan i ett behagligt träningstempo. Det syns på pulsen om inte annat.  En sådant besked gör med lätthet att man glömmer förmiddagens nederlag.

21,3km kvalitetstid!