Motvind...

...kan man utan tvekan säga. Tyvärr syftar jag inte på dagens blåst vilket i så fall hade varit en bagatell men motvind kan ju även dagsformen känna sig i. Sen ultraintervallerna för två veckor sedan fick jag ordentligt ont i knäna. Återhämtningen gick ganska fort och redan ett par dagar senare var man igång igen. Lite känningar men hoppades det var på väg bort. Sen var en tvåmilare planerad till helgen som var men den fick avbrytas efter 15km pga vänterknäet. Satans helvete vilken smärta.
Nu i efterhand efter lite eftertanke så är svaret enkelt. Aldeles för dåligt tränad för så mycket mängd på en dag. Den bistra sanningen. Fem mil och uppåt på en dag krävs enormt mycket träning av ben, senor och ligament vilket jag så klart inte har även om jag vill tro det. Jag vill ju springa långt.
Så nu en vecka senare och en vecka klokare förhoppningsvis, har man hållit sig ifrån löpningen och har tänkt så i ytterligare en vecka. Inte ett steg. Inte ens en promenad mer än nödvändigt.
Löparknä är nog domen. En av de allra vanligaste löparskadorna. Läser man på om det hela så kan det inte bli mer rätt i diagnosen. Det positiva i mitt fall är att det känns ingenting alls  i vardagen. Kan inte ens försöka framtvinga smärtan utan den kommer efter en tids löpning helt enkelt. Därav kan det vara lite svårt att veta när man kan tyckas vara i form för en tur. Skulle gärna ge mig ut idag för det känns så bra men nej. Så mycket vila, hela dagarna helst, stretcha itb-senan flera gånger per dag. Tråkigt med skadorna men ger man det hela lite tid så ser jag positivt på framtiden igen. Så mer skor lär inhandlas och bättre variation på löprundorna så skall nog långpassen gå som tåget även i framtiden.

Ultraintervaller, 6 mil idag

There is no progress without struggle - Frederick Douglass

Verkligen. Idag stämmer det mer än väl. Dessa kloka ord finns ingraverade på mitt löpararmband tillsammans med lite mer info som kan vara bra att ha om man tuppar av nånstans och nån vänlig själ hittar en. Idag kändes det som det väl kunde hända.
Ultraintervaller kallas det. Detta eminenta vansinne med sin elegans och briljans startades för dryga två år sedan och har sen dess återkommit ett par gånger om året. Ett uppskattat inslag får många löpare landet runt. Dagens tävling innehöll 73 tappra deltagare.

Ultraintervaller, resultat
.
8 x 10km med start var tredje timme. Man utgår varifrån som helst, förslagsvis hemifrån och allt som behövs är någon någon form av tidtagning med gps så man kan föra över sina genomförda 10km efter varje intervall. 
Starten gick kl 24 natten mot lördag. sen 03, 06, 09 osv fram till kl 21 lö kväll. Hur mycket jag än diskuterat detta med mig själv och försökt extrem övertalning så har jag inte förmått mig själv att ge mig ut mitt i natten kl tolv och tre och springa. Vet inte men nej det går bara inte. Inte själv här ute jag bor. Gärna tillsammans med någon men inte själv. Så därför hoppade jag medvetet över de två första starterna och gav mig iväg 06:00 med sikte på i alla fall sex st intervaller. Med andra ord ingen chans på själva tävlingsklassen då det krävs alla åtta så man blir förpassad till motionsklassen för de som kör mindre än de åtta.

Upplägget är då ganska enkelt. Genomförandet är väl direkta motsatsen. 10km är en hyffsad respektabel distans och ska man genomlida den flera gånger i rad så har man mycket motstånd att möta på vägen.
Energin för det första. Det går åt en hel del energi detta dygn och inte alltid det är lätt att fylla på depåerna efter varje etapp. Kroppen har inte heller en chans att hinna fylla på med förbrukad energi så man hoppas kroppen fattar att nu lär den gå in i ketosläge.
Psyket. Kanske det mest jobbiga. Att ladda om gång efter gång och ge sig ut igen efter bara lite vila är inte det lättaste. Speciellt om man råkat somna in några minuter och vaknar i djupsömnen. Då skall man övertala den nedbrutna kroppen att vakna upp och på med kläderna igen och ut och springa. Sånt gör ont.

Vad leder ett sånt här spektakel till då? Ja du det ger då inga medaljer i alla fall och säkert ingen större uppmärksamhet av gemene man men det är inget sånt man eftersträvar heller. Man genomför detta helt och hållet för sig själv som all löpning givetvis och man får så oerhört mycket tillbaka. En hel del självdiciplin, ork, motivation, jävlaranamma, återhämtning, uppladdning mm. Sen stärker det ju självklart löparkänslan av att se vad man orkar med.

Och lite sammanfattning av dagen då. Som jag var inställd på gick det hyffsat bra i början men redan efter tredje var knäna, iaf ett av dom helt ur spel. Kändes inte riktigt läge för att bryta där så en hel del voltaren och zon med rejäl bandage runt fick bli en nödlösning. Gick ju inte optimalt men jag är imponerad av hur mycket bättre det ändå blev resterande intervaller. Även om gång fick bli ett stående inslag till och från.

Korta reflektioner efter varje etapp. Jag sprang intervall 3-8 så min första är således nr 3:

Intervall 3 06:00, tid 1:00:07
Första tog man i sömnen. Bokstavligt talat. Helt däckad kl 0530 när klockan ringde. På med kläderna och ut tio i sex. Tog det lugnt i joggfart sen hem o ner i sängen igen.

Intervall 4 09:00, tid 54:56
Lite hungrig. orkade inte äta nåt efter första. Kallt ute oxå med alla vind. Körde på lite snabbare denna gång.

intervall 5 12:00, tid 55:50
magen kärvar lite. svårt o äta så mycket när man ska springa så tätt. Det går bara inte. Benen börjar göra ont och speciellt ett knä. Illa.

intervall 6 15:00, tid 1:03:14
Efter 400m kom smärtan i knäet igen. Ungefär som det kärvat ihop helt och hållet och någon slår in spikar rakt igenom det. Inte så kul när man har 9,6km kvar. Blev och springa mest på det friska benet och en hel del gångpauser med massage av knät. Hjälpte väl föga men tog mig igenom 4e intervallen iaf. Tungt tungt.

intervall 7 18:00, tid 1:03:59
några voltaren, en halv flaska ormsalva och ett jävulskt hårt lindat bandage gjorde så man tog sig igenom femte. men nu lämnar snart kroppen in. ork, ben, mage, ja inget är som det ska längre. mer bandage måste fixas också till vänterknät om man ska klara sista.

intervall 8 21:00, tid 1:03:22
jogga, gå, illamående, ont, aldrig mer,  jogga, gå illamående, ont, aldrig mer osv. Ungefär så sammanfattar man sista .

Som alltid så här i efterhand så glömmer man bort det mesta dåliga för nu är det ju över. Man kan vara ganska nöjd över man genomförde det man planerat. Hamnade på plats 36 av 73 startande också så det känns otroligt bra. Morgondagen kommer säkert påminna mig om vad jag gjorde idag men det gör ingenting. Jag kommer leva länge på det här.

Lite kvällstidningsrubriker!

Ni vet kvällstidningar brukar ju  i princip dagligen ha sådana där före- och efterbilder på folk som utsatt sig för det ena tveksamma hopkoket efter det andra. Bilden före någon händelse brukar vara lite halvsunkig medans efterbilden alltid är i princip raka motsatsen.

Av en händelse råkade jag bläddra fram ett kort på mig själv som är ganska precis 4 år gammalt. Så dessa bilder är rent ut sagt före och efter löparskorna åkte på. Inga konstiga bokstavskombinationer på maten eller diffusa hopblandningar som man får kväljningar  utav att äta, utan är det gott så vill då inte jag avstå det. Ät, njut och må bra men på med skorna då och då så sköter kroppen resten.

Årets första tävling

Då var man anmäld till säsongens första tävling. Som jag skrivit tidigare är det skönt och motiverande att ha något mål att träna inför. 

Borlänge 6h

Ett steg fram och två tillbaka

Ja så känns det. På många sätt faktiskt. Förmiddagen lyckades man än en gång inte nå upp till normal kapacitet i dagens seriematch i bowling. Laget vann (som vanligt) men finns en hel del mer att önska av mig själv. Nog om det.
När man misslyckats med något känns det ganska bra att göra något man vet man kan så det fick bli ett långpass på eftermiddagen (förlåt Erik och Maja. Jag skäms nästan). Kände mig hyffsat pigg så en halvmara fick det bli. Underlaget denna årstid finns det mer att önska av och är det inte isunderlag så är det snömodd. Ja denna jäkla snömodd. Vägarna går väl an men cykelbanorna. Oplogat med några centimeters snö på så frånskjutet blir i princip bakåt istället. Känns som man står still och bara trampar. Sjukt jobbigt.
 Annars är halt underlag väldigt bra att träna löpsteget på. Man vill  ha så lite och kort kontakt som möjligt med backen och vid halka blir det inte det där klampet med hela foten. Man trippar fram så att säga.

Jag hoppas och tror det är vinterträningen som gett resultat för min rekordtid på halvmaran (i motala) är 1h52min, 167 i snittpuls  och idag stannade klockan på ca 1h57min, 153 i snittpuls. Då i vinterförhållanden och inte alls tävlingsfart utan i ett behagligt träningstempo. Det syns på pulsen om inte annat.  En sådant besked gör med lätthet att man glömmer förmiddagens nederlag.

21,3km kvalitetstid!

sjuk, frisk, sjuk, frisk???

sjuk
sjuk
sjuk
sjuk
sjuk
frisk? lugn löpning 7km
sjuk
sjuk
frisk?lugn löpning 10km
sjuk
sjuk
sjuk
sjuk
frisk!! lugn löpning 12,5km

Sjuk, frisk, sjuk, frisk osv har det sett ut sen annandag jul. Förkylningshelvete utan dess like som vägrar att ge med sig. Har för mig att jag någonstans läst mig till att i slutfasen när man nästan är i princip frisk kan man prova på lite lätt träning. Ja jag vet inte. Provat detta nu vid två tillfällen denna period och båda gångerna har jag inte precis mått bättre dagen efter. Så idag kände jag mig faktiskt fullt frisk (i princip :-)). Dagens 3 timmar rännande på lek och buslandet kändes som en bra värdemätare på friskheten och jodå, lite pustande var det men i det stora hela var hostan och snorandet borta.
Den efterföljande obligatoriska hungern efteråt släcktes snabbt på donkan. Barnens val så klart. Argumentet var att där kan man leka?!?! Jag vet inte vad dom tyckte dom pysslat med de tre timmar på buslandet men visst, mer lek får det väl bli. Roade mig lite snabbt och räkna ut efter mcd's infoblad att man på några få minuter faktiskt orkat med att trycka i sig 2379 kcal. Inte illa :-).
Ja som sagt mätt var man i alla fall för stunden och tre timmar är väl kanske i minsta laget att vänta innan träning efter en sån måltid. Ändå fick det bli så för det var ju nu friskheten skulle testas ordentligt. Så lite lugn kvällslöpning fick det bli på dryga 12km och det kändes fantastiskt skönt. Mycket illa om donken  men energi för träning ger den i alla fall. Ja friskare än så här blir man inte så hoppas bacillerna är borta för denna gång.

Nyårskrönika

Ännu ett år börjar se sitt slut. Efter mycket bekymmer kunde man till slut prova på en lugn kortrunda så här sista dagen. Tyvärr slutade året med en veckas rejäl förkylning vilket tog död på en annars mycket bra träningsmånad. Blev ett uppvaknande på annandagen med årets halsont och en kran som stod vidöppen de följande dagarna. Hade förhoppningar att fixa månadsbästa för året men det blev inte mer än det blev. Så är det. När allt känns så bra och träningen flyter på så blir det alltid ett bakslag med sjukdom av något slag. Inget att göra åt men ibland känner man faktiskt lite frustration.
Men ändå, det har varit ett fantastiskt löparår måste jag säga. Tredje året genomfört och det har blivit en rejäl mängdökning från tidigare år. Totalt hamnade jag på 1402 km. Då har även löpningen under sommaren fått stå åt sidan ibland för lite cykling. Ett skönt komplement dels som transport till jobbet men även som alternativ till något löppass då och då.

Det känns lite som det hela till slut har lossnat med löpningen. Det är inte längre något ont som skall genomföras utan det har helt enkelt blivit en grej i den vardagliga planeringen. Eller oplaneringen kanske man skall säga. Med två småbarn är det svårt att planera. De flesta passen sker rent ut sagt ganska oplanerade. Möjligtvis kan du förutspå vilken dag du ska träna på men sen när man väl kommer ut är en annan sak. Kanske inte alltid primetime men den finns alltid där någonstans. Tiden alltså. Hoppa över nån timmes navelpillande framför tvn eller gå upp nån timme tidigare på morgonen. Dygnet är fullt med tid. Om man vill alltså. Men efter snart tre år måste jag inse att jag tydligen vill. Tappat räkningen på hur många tidiga lördagsmorgonar man gett sig ut 6 halv 7 tiden på långpass på 2-3 h. Ibland längre . Det hade aldrig funkat om det inte fanns någon långsiktig tanke och vilja bakom det hela. Detta år med iskall vinter i början och så hopplöst regnigt nu i höst och vinter har ändå inte gett mig skäl till att ställa in träningen. Nu i december har många pass genomfört kvällstid när barnen somnat i blåst och kraftigt regn med på sin höjd ett par plusgrader. Synfältet i motvinden med regnet piskande mot ansiktet har varit ett par meter. Bilarna man möter slår på hellyset och undrar vad fasiken det är som rör sig på vägen. Ja det är bara en löpare. Det är jag. Jag bryr mig inte om vädret.

Väder ja. Det tar mig in på årets mest nervösaste ögonblick. Maratondebuten i Båstad. Klassat som ett av Sveriges mest kuperade och ja, ett maraton är ändå en ganska respektingivande distans. Dryga 42km. Hela natten och morgonen blåste det och regnade det rejält. Ett par timmar innan start var regnet och vinden dock borta så det blev till slut perfekt väder med mestadels moln. Hur gick det då? Ja det är det skrivet om tidigare här i bloggen. Tillsammans med Båstad är väl min debut i ett tidslopp i Karlstad det jag minns mest och höjer lite över det andra. Mitt första 6h lopp där jag klarade en ultradistans och hamnade på dryga 52km. Finns också att läsa mer om i tidigare inlägg.
Nyårslöften har jag dock inga. Tycker man skall vara lite försiktig med löften. Ett löfte kan i många fall vara svårt att hålla och det kan kännas lite surt att efter bara någon eller några månader se löftet brista. Bättre då att ha målsättningar som man försöker uppnå. Och är man bara någorlunda seriös med det man håller på med så väger ett mål lika tungt som ett löfte.
Mål måste man ändå ha. Ser det väldigt svårt att hålla på med någonting, vad det än är om man inte har klart för sig för varför man håller på eller vad man vill få ut av det hela.
Så mina mål för 2012 är väl först och främst att fortsätta men den dos träning man hinner med idag och i mån av tid kanske öka några mil på månadsbasis. Kommer fokusera på ett mindre antal tävlingar i år men då istället de lite längre tävlingarna som tex fler 6h-lopp och möjligt något marathon också. Första målet blir Borlänge 6h den 31 mars. Lite lagom att se fram emot. En sån tävling den årstiden då snön säkert har kommit får man ta som det är. Nysnö och -14 grader, ja då kan man hålla sig för skratt. Då blir det långa 6 timmars harvande. Kan bli en bra erfarenhet om inte annat.

Sen tyckte jag att det var ett otroligt bra initiativ av denna man att starta upp en insamling öppen för alla löpare/motionärer som känner man vill bidra. 1kr/km. Så enkelt. Så genialt.  Finns självklart alla möjliga sätt att ge sitt stöd men jag fastande för detta och tycker det höjer motivationen lite grann och man tänker till ibland på att träningen  kanske inte alltid är världens viktigaste.

Ja då är det bara timmar kvar och någon nyårsdagslöpning lär det inte bli. Behöver nog vila mer än någonsin imorgon gissar jag men sen är det vardag igen och då hoppas jag jag ser fler av er därute. Gott nytt år!!