Nyårskrönika

Ännu ett år börjar se sitt slut. Efter mycket bekymmer kunde man till slut prova på en lugn kortrunda så här sista dagen. Tyvärr slutade året med en veckas rejäl förkylning vilket tog död på en annars mycket bra träningsmånad. Blev ett uppvaknande på annandagen med årets halsont och en kran som stod vidöppen de följande dagarna. Hade förhoppningar att fixa månadsbästa för året men det blev inte mer än det blev. Så är det. När allt känns så bra och träningen flyter på så blir det alltid ett bakslag med sjukdom av något slag. Inget att göra åt men ibland känner man faktiskt lite frustration.
Men ändå, det har varit ett fantastiskt löparår måste jag säga. Tredje året genomfört och det har blivit en rejäl mängdökning från tidigare år. Totalt hamnade jag på 1402 km. Då har även löpningen under sommaren fått stå åt sidan ibland för lite cykling. Ett skönt komplement dels som transport till jobbet men även som alternativ till något löppass då och då.

Det känns lite som det hela till slut har lossnat med löpningen. Det är inte längre något ont som skall genomföras utan det har helt enkelt blivit en grej i den vardagliga planeringen. Eller oplaneringen kanske man skall säga. Med två småbarn är det svårt att planera. De flesta passen sker rent ut sagt ganska oplanerade. Möjligtvis kan du förutspå vilken dag du ska träna på men sen när man väl kommer ut är en annan sak. Kanske inte alltid primetime men den finns alltid där någonstans. Tiden alltså. Hoppa över nån timmes navelpillande framför tvn eller gå upp nån timme tidigare på morgonen. Dygnet är fullt med tid. Om man vill alltså. Men efter snart tre år måste jag inse att jag tydligen vill. Tappat räkningen på hur många tidiga lördagsmorgonar man gett sig ut 6 halv 7 tiden på långpass på 2-3 h. Ibland längre . Det hade aldrig funkat om det inte fanns någon långsiktig tanke och vilja bakom det hela. Detta år med iskall vinter i början och så hopplöst regnigt nu i höst och vinter har ändå inte gett mig skäl till att ställa in träningen. Nu i december har många pass genomfört kvällstid när barnen somnat i blåst och kraftigt regn med på sin höjd ett par plusgrader. Synfältet i motvinden med regnet piskande mot ansiktet har varit ett par meter. Bilarna man möter slår på hellyset och undrar vad fasiken det är som rör sig på vägen. Ja det är bara en löpare. Det är jag. Jag bryr mig inte om vädret.

Väder ja. Det tar mig in på årets mest nervösaste ögonblick. Maratondebuten i Båstad. Klassat som ett av Sveriges mest kuperade och ja, ett maraton är ändå en ganska respektingivande distans. Dryga 42km. Hela natten och morgonen blåste det och regnade det rejält. Ett par timmar innan start var regnet och vinden dock borta så det blev till slut perfekt väder med mestadels moln. Hur gick det då? Ja det är det skrivet om tidigare här i bloggen. Tillsammans med Båstad är väl min debut i ett tidslopp i Karlstad det jag minns mest och höjer lite över det andra. Mitt första 6h lopp där jag klarade en ultradistans och hamnade på dryga 52km. Finns också att läsa mer om i tidigare inlägg.
Nyårslöften har jag dock inga. Tycker man skall vara lite försiktig med löften. Ett löfte kan i många fall vara svårt att hålla och det kan kännas lite surt att efter bara någon eller några månader se löftet brista. Bättre då att ha målsättningar som man försöker uppnå. Och är man bara någorlunda seriös med det man håller på med så väger ett mål lika tungt som ett löfte.
Mål måste man ändå ha. Ser det väldigt svårt att hålla på med någonting, vad det än är om man inte har klart för sig för varför man håller på eller vad man vill få ut av det hela.
Så mina mål för 2012 är väl först och främst att fortsätta men den dos träning man hinner med idag och i mån av tid kanske öka några mil på månadsbasis. Kommer fokusera på ett mindre antal tävlingar i år men då istället de lite längre tävlingarna som tex fler 6h-lopp och möjligt något marathon också. Första målet blir Borlänge 6h den 31 mars. Lite lagom att se fram emot. En sån tävling den årstiden då snön säkert har kommit får man ta som det är. Nysnö och -14 grader, ja då kan man hålla sig för skratt. Då blir det långa 6 timmars harvande. Kan bli en bra erfarenhet om inte annat.

Sen tyckte jag att det var ett otroligt bra initiativ av denna man att starta upp en insamling öppen för alla löpare/motionärer som känner man vill bidra. 1kr/km. Så enkelt. Så genialt.  Finns självklart alla möjliga sätt att ge sitt stöd men jag fastande för detta och tycker det höjer motivationen lite grann och man tänker till ibland på att träningen  kanske inte alltid är världens viktigaste.

Ja då är det bara timmar kvar och någon nyårsdagslöpning lär det inte bli. Behöver nog vila mer än någonsin imorgon gissar jag men sen är det vardag igen och då hoppas jag jag ser fler av er därute. Gott nytt år!!

Innanjulhalvmara

Äntligen lite ledigt innan jul. Skönt. Sovmorgon blev det också och klockan var närmare halv åtta än sju innan man steg upp. Magen gav ifrån sig ett rejält hungervrål men det kan den få göra. Den skriker ju alltid om mat. Bara att ignorera för efter gårdagens hamburgerfrossa så finns det energi så det räcker i kroppen. Bäljade i mig nåt glas vatten sen var det väl bara att ge sig ut. Knappt hunnit ljusnat men skönt och komma ut i tid. Ett par timmar senare var en halvmara (21,1km) avklarad och all chokladätning från senaste veckan på jobbet borde va ett minne blott. Då var dagens lugnaste bit avklarad. Nu blir det ut att julhandla vilket av erfarenhet är avsevärt mycket jobbigare..

julbord

Dagens julbordsbjudning på jobbet gjorde eftermiddagen till en hålla-sig-vaken-kamp. Värsta sömnpillret. Jag och julbord brukar resultera i intag av mat i överflöd vilket även skedde denna gång. Mat är ju underbart och är det all-you-can eat så får man passa på :-). Framåt kvällen började dåsigheten lugna sig lite och när barnen och sambon som ska jobba natt somnat in blev jag lite rastlös. Lite luft skulle inte skada så en kortis hinner man väl med. Skönt vinterväder utan regn och vind var det också för en gång skull. Nästan så man såg nån stjärna så klart var det. Lunkade på i lugnt behagligt förbrännnartempo och det var rena medicinen för kroppen.Dryga 15km skrapade man ihop ikväll och nu finns det garanterat plats för mer julmat som tur är. 

första flingorna

En 1600 lumen pannlampa (nåja den är specad till det iaf. Starkt lyser den dock)är bra i nästan alla lägen utom möjligen snöfall i motvind. Kvällens pass innehöll en mindre snöstorm med ivrigt snöande om än för bara en halvtimme. När man sprang med snön mot sig såg man i princip bara ljus. Ljus och snö. Bättre dock sista halvan då vinden lagt sig och det bara kom några sporadiska flingor. Vackert i mörkret men onödigt. Vill ha kvar min asfalt!!

Årets blötaste...

...fick avsluta en i övrigt ganska medioker månad. Dagens 12km fixade i alla fall 100km gränsen för månaden. Annars är det inte mycket positivt att säga om november. Drygt en och en halv veckas träning försvann på grund av magsjuka av sällan skådat slag. Hela familjen givetvis samtidigt under två veckor med pendlande från frisk till sjuk igen och sen tillbaka. Äntligen över nu så bara att glömma bedrövelsen. Börjat även inse att tiden heller inte räcker till allt. Men men, lite mer pusslande så ska det nog gå bra.
Annars är jag väl en av få som är ganska nöjd med väderleken just nu. Fortfarande kan man nöta asfalt utan problem och halkan känns avlägset än så länge. Hoppas det fortsätter så. Men idag var det kanske aningen tungt när det blåste storm och regnade samtidigt. Skönt termometern stod på över 10 grader annars hade det varit motigt.

/Glad första advent!!

Morgonstund med långpass...

Ett tag sen det blev ett ordentligt långpass så morgonens ansträngning var ett välkommet inslag i träningen. Vill ju inte gå miste om de få ljustimmarna man har denna årstid så 6:40 ringde klockan och på några minuter var man redo att bemästra dagen. Tog ändå lite tid att göra mig i ordning men ett par minuter över sju var man i alla fall igång. Molntäcket var som vanligt tjockt i princip ända ner till marken så något himmelsk soluppgång kunde man nog glömma att få uppleva. Lite småblåsigt så halvvägs längtade man till lite värme och mat men det var bara att avstyra dom tankarna då det var ca 15km hem. Fort bort med de tankarna annars blir det jobbig hemresa. Jodå hem kom man som vanligt och ett 30km pass är guld värt denna årstid. Långpass långt in i november får man verkligen se som bonus...

Ganska precis 30km för den som letar uppmätta rundor.

ny månad

Då var en av tråkmånaderna till ända. Oktober. Detta mörker är rent ut sagt ett helsike och det lär väl inte bli bättre på den fronten de närmaste månaderna. 136km om man avrundar uppåt blev det i alla fall vilket får anses som godkänt då man minimerat fritiden ytterligare genom att börja spela Bowling på klubbnivå vilket tar en hel del tid. Träningar och matcher. Faktiskt rätt kul. Att spela alltså. Inte att det tar tid.

Så för denna månad blir dett ett nätt lite bidrag på 136kr till forskningen. 1kr/km var det ja. Ny månad med nya tag. Startade bra med 11,5km ikväll. Bra förutom klädvalet. Jag vet, termometern stod på 10,5 grad men ändå det var november vad det nu hade med saken att göra. Långärmad underställströja, långärmad fleecetröja och reflexväst på det. Svettades som en tok och värmen var olidlig. En tunn långärmad funktionströja hade gott o väl räckt. Att man aldrig lär sig. Nya pannlampan är dock guld värd. Vågade mig till o med ut på mörka skogsvägar jag aldrig besökt tidigare i mörker. Visst man såg en hel del ögon lysa upp på fälten bredvid vägen och några rådjur och några rävar som fick pulsen attt stiga lite. Så länge det håller sig till dessa så är jag nöjd...


 

psykologiska pluspoäng

Snabbt hem från jobbet och hämta barnen och vidare iväg till Fridas dansskola. Hem igen och lite ordinära vardagssysslor. Lägger barnen som går på övertid vid sju. Somnar nog fortare än dom och vaknar upp med en nerdreglad kudde en halvimma senare. Släpar ut mig till soffan och slår på Örebro-västerås. skaplig match. Degar under en varm filt knappa halvtimman. 10 min kvar. Sen kommer Jessica hem från sin dans. Jaha. på med kläderna, reflexerna, lampan och allt. Det ösregnar också. Måste ha börjat medans jag sov. Självklart.
Inget speciellt på schemat utan idag blev det bara kilometrar. Väldigt blöta sådana men otroligt värdefulla. Snart finns det inget som stoppar en. Hemma igen och piggare än någonsin. Han lagom se Örebro stänka in ledningsmålet. Tillbaka till filten igen då...

provtur med adiosen

Ja det fanns några minuter över för löpning ikväll så jag tog en kortis runt byn och provade nya Adios skorna. Av det lilla man han prova dom dryga 3km så kan jag inte mer än tycka om dom. Helt annan fartkänsla när skorna väger så lätt på fötterna. Ser helt klart lovande ut...

Byn runt

julafton idag

Ja det tog bara 4 dagar. Då var det en helg med också. Beställde i fredags och idag dök dom redan upp. Ja inte finns det många butiker jag kan prata så gott om som denna. Varje beställning är en fröjd, dels för den snabba leveransen, sen att man inte blir ruinerad och i praktiken rånad av någon försäljare som bara gnuggar händerna av all vinst han gör på mig.
Nej jag handlar inte i sverige. Sverige har av priserna att döma ingen som helst konkurrens mellan butikerna eller så har dom pratat ihop sig ordentligt att hålla en helt galen hög prisbild på löparutrustning. Jag kan verkligen inte förstå att priserna är upp till det dubbla för exakt samma skor här i Sverige jämfört med England. Det är en gåta. Kan inte tänka mig det är dubbelt så dyrt att driva företag i Sverige.
Vad pratar jag om då? Jo en sida jag med all säkerhet kan rekommendera till er alla som vill handla skor och kläder billigt.

http://www.startfitness.co.uk/default.asp?

Vad det blev denna gång. Jo ett par riktiga lättviktare från adidas. Det kanske mest omtalade lättviktsskon som löpare öser lovord om. Adidas adiZero Adios. Pris £72 dvs ca 770 SEK. Pris i sverige ca 1200 SEK.
Damen fick ett par asic ds trainer. Reapris £35 dvs ca 380 SEK. Pris i sverige ca 1200-1500 SEK.

Adidas AdiZero Adios

Som ni ser finns det pengar att spara till roligare saker än att göda giriga affärsmän. För det jag sparade kunde jag handla en hel del billiga kläder och tillbehör också från startfitness.
Skorna då. Ja dessa adidas satt helt underbart på foten. Med sin vikt på ynka 210 gram så känns den knappt alls. Förhoppningen är att den ska funka bra på de snabbare kortare passen upp till 10-15km. För bli ett test senare i veckan.
Men då vet ni i alla fall vart ni skall handla era skor i fortsättningen.

Ny pannlampa

Ja inte helt obemärkt har det blivit höst och kvällarna är kolsvarta. Där kommer pannlampan in i bilden som är en löpares räddning för att över huvud taget har någon chans till träning. I alla fall om man bor lite i utkanten av stan som en annan. Nja det var väl kanske lite i underkant. Dryga milen och långt från upplysta gator och mestadels skog med grusvägar är nog närmare sanningen.
Hittills har jag kört med en Led Lenser H7 som verkligen fungerat bra. Inga större fel på den  men tyckte ändå till slut jag ville ha något med lite mera ljus. Uppvuxen på 80 och 90 talet som man är, med filmer där man sällan kom levande ur de mörka skogarna , vill man gärna se lite mer av vad som händer och sker både på vägarna och runtomkring. Ebay fick det bli och efter lite letande hittade jag något som såg intressant ut.
En CREE XML XM-L T6 LED på hela 1600 lumen. Beställde och på en vecka var den hemma från Hongkong. Första tankarna man fick när man packade upp den att jäklar vad tung den var, själva lampan alltså, men robust byggd i aluminium så den lär inte gå sönder i första taget.  Det finns ingen justerbar focus på den utan den lyser med samma hela tiden. En fast spot i mitten samt lite spridning så det räcker åt sidorna. 3 olika lägen finns det. Max, medium och en strobe när man nu skall använda den. Gissar ett epilepsianfall ligger nära till hands om man kör längre tider i det läget.
Batteripacket var också en sån där upplevelse att det var gigantiskt. I och för sig skall den orka lysa med 1600 lumen i några timmar så då behövs det power. 1 x 8.4v 6400mAh medföjer och det är med måtten35x35x65. Följer med en väska för fastspänning i bälte eller vad man nu vill. Jag använder inte den dock.
Det medföljande huvudbandet var det inte mycket att säga om. Det såg ut som de brukar göra varken mer eller mindre.

Så ikväll fick det bli en liten löprunda endast för utvärderingssyfte efter önskan om recension. Och vad ska man säga då? Ja först och främst vilket otroligt ljus. Spoten i mitten av ljusbilden vill aldrig ta slut så jag lovar man kommer ha koll på vad man vill hur långt bort som helst. Helt suveränt. Och det ljus som spreds åt sidorna lyste mer än väl upp hela vägen. Eftersom det inte gick att justera focus kunde man ana det skulle bli problem men det är absolut bra som det är förinställt. Lampan satt som gjuten på huvudet och även om det väger en del så funkar det robusta fästet så bra så det blir aldrig obekvämt. Lampan satt faktiskt i rätt läge på huvudet hela tiden vilket tex min Led Lenser h7 definitivt inte gör.
Batteripacket då? Ja vad skulle man göra av det undrade jag från början. men inga problem det heller. Gick utan problem ner i bakfickan på löpartightsen. Stördes inte alls av det. Så vad kan man dra för slutsatser av köpet då? Ja den kostade mig 36 pund, ca 399kr. Ut och kolla i butik vad ni får för sådana pengar. Inte mycket. Nu får man 1600 lumen som lyser galet mycket. Jag vill ha ljus, gillar inte mörkret så för mig kommer denna bli min nya älskling under de bistra kvällarna på vägarna. Bilar se upp. Nu har jag mer ljus än er för en gång skull :-)!

 Köp!!!!
Länk till lampan på ebay

snart så

Ja september var en konstig månad. Började så bra med 6h I karlstad. Sedan har det mest handlat om förkylning, snor, halsont och hosta. Allt i lite varierande former men faktiskt en del sporadiska uppehåll så man trott man är på bättringsvägen för att bara dagen efter bli påmind att man är långt ifrån frisk. Man har ju dessa dagar man känt sig hyffsat frisk, förutom halsont då, försökt sig på ett träningspass som i och för sig gått över förväntan med tanke på tillståndet men icke. Det har inte gått att träna bort förkylningen. Hopplöst. Över 3v snart. Men ändå tror jag mig se en ljusglimt. Ute idag på grund en sån där dag när man känner sig någorlunda pigg och ja? Jag tror möjligen denna gång jag är på bättringsvägen. I want to believe som Mulder uttrycker det. Det återstår att se imorgon...


Lite tips om träna vid förkylning

evigt harvande

Ja om det bara är kvalitet som skall platsa på denna sida så är jag lite osäker på om dagens händelser skall vara med. Efter ca 3 år uppehåll, ja ungefär lika länge sen jag började med löpningen, var man på golfbanan igen. Hade faktiskt sett fram emot denna dag lite grann. Just för att det var så länge sen. Var det lika roligt? Men hade det inte varit för det var en tävling med jobbarkompisarna hade det nog fått vara. Alltid kul att lira denna tävling så man vill gärna va med. Men 36 hål skulle i alla fall spelas med boll i kopp på alla hål. Dryga 9 timmars spel blev det med en salig blandning slag som säkert skulle få golfpro'n på klubben att slita sitt hår i frustration. Märkte även en viss ökning på bollförbrukningen sen man spelade mer regelbundet. 
Har inte direkt haft några planer på att ta upp karriären igen och efter dagens spel är det inga som helst problem att hålla fast vid den planen. Spelet lämnade en hel del mer att önska men även efter de mest briljanta slagen som tog en tillbaka till glansdagarna för 4-5 år sen fick man inte den där riktiga kicken man hade då. Vet inte men det kändes inget speciellt. 
Men vem vet. Kanske blir annat om några år om något barn fattar intresse för sporten. Tills dess njuter jag desto mer av ett 4h långpass än 4h harvande på golfbanan...

Spring för livet

När man tittar på tv med barnen brukar de för de mesta göra allt utom att sitta still. Lek och hoppa i soffan verkar vara något som hör till. Men det finns undantag. Vet ej om ni sett "Barn på sjukhus" på svt bolibompa men har ni inte det så kan jag rekommendera det. Häromdagen  tittade vi på det och mina barn satt som förstelnade och bara tittade och frågade om barnen på tv. Vi hade en ganska bra dialog om varför barnen var sjuka och varför de var hos doktorn så ofta.
När man ser sådana här underbara program om dessa små hjältar som inte kräver något av någon, utan i det stora hela är ganska nöjda med allt, fastän deras situation är långt från alla vi kan föreställa oss så känns allting man gör ganska obetydligt. Tyvärr vet man inte bättre då man inte har något liknande som barnen på tv att relatera till. Hur som helst är det ibland svårt att finna anledning och motivation till  allt man gör då man vet hur lyckligt lottad man råkar vara men för den delen inte sagt man kan göra något.
Så förutom våra tankar till dessa barn kommer jag genom löpningen stödja barncancerfonden med 1kr/km jag genomför i fortsättningen. Förhoppningsvis kan detta få  mig att i min egen glädje kunna bidraga till något viktigt. Blir inga gigantiska summor av det hela genom mig själv men om alla motionärer känner likadant och följer detta så tror jag det kan bli ett fint bidrag till forskningen. Många är redan med i tåget. Gör ni detsamma...
Spring för livet

1002km

Det blev tidigare i år än jag räknat med. År 2009 kommer jag ihåg jag gav mig ut i julruschen bara för att passera gränsen. Men nu är det alltså bara mitten av september. Förhoppningsvis många fina dagar kvar för löpning detta år. Ja vissa gränser känns det lite speciellt att passera. Som 100 mil för året. Eller 1002km som jag för tillfället är uppe i. Med tanke på att cyklingen tagit en del träningsdagar från löpningen under sommaren så är jag mer än nöjd hitills. Det är egentligen ingen stor sak med mängden utan har  man en någorlunda regelbunden träning och hoppar över ursäkterna så ramlar milen in allt eftersom. Ibland snabbare än man tror...

storm

Idag känns det faktiskt inget så det måste vara ett gott tecken. Halsen är som den ska igen även om rösten låter som man druckit alldeles för många singelmalt. Formen däremot är inte på topp vilket förklaras av infektionen man haft. Bara att börja kämpa uppåt igen då.
Höst har det blivit också och i och med tillfrisknandet så var det ett ypperligt tillfälle att ge sig ut ikväll. Dels för att checka att kroppen är med igen i matchen sen inviga höstaccessoarerna som blir ett stående inslag alla mörka kvällar nu fram till våren. Pannlampan och ett gäng reflexband.
Vädret ja. Stormvindar med regn i sidled. Kolsvart ute på slutet. Dock behaglig temperatur. Som sagt det märktes man varit sjuk då de dryga 10k man avverkade hade en ovanligt hög puls för det förhållandevis behagliga tempot. Möjligt motvinden som var som en vägg ibland har med saken att göra också. Skönt ändå att vara igång igen...

Sjukliga förhinder

Ja det blir lätt så. Speciellt på hösten. Hade på känns att något skulle hända något efter 6h-loppet. Man klarar sig oftast men hösten är svår. Speciellt när familjemedlemmarna börjar insjukna också. Halsen. Det räcker gott och väl. Även om det bara är halsen så förhindrar den en att utföra större ansträngningar. Snart en vecka har gått och samma sorts klump och sandpapper som sitter där nere nånstans i svalgen.
Vid längre konditionsträning med hyffsad ansträngning på över timmen så sänker man sitt immunförsvar ca 50% och i värsta fall är det inte återställt förrän efter 72h. Och tränar man varannan dag så kan man lätt räkna ut att man aldrig hinner få tillbaka immunförsvaret. Inte ens vid en tvådagarsvila. Bara och inse att man blir besegrad ibland. Men jag tycks känna en förbättring. Inbillar mig det i alla fall. Kanske imorgon. Eller onsdag. Absolut senast torsdag annars klättrar jag på väggarna. För det börjar bli jobbigt att inte kunna röra på sig. Tröttsamt värre!!

Äntligen Ultralöpare!

VAD ÄR ULTRADISTANS?
Ultradistans, som även kallas ultramaraton, är en löpgren på sträckor som är längre än den traditionella maratondistansen 42 195 meter.

Äntligen Ultralöpare!!!
Som man gått och väntat. Ända sedan tidiga våren då man anmälde sig har man gått och funderat och funderat på detta lopp. Dag ut och dag in. Målet har hela tiden från början varit att ta mig över 50km annars hade jag inte varit lika uppåt som jag är nu.
Hade det blivit mindre hade det väl varit ok ändå men ändå inte vad jag räknat med. Nu var det iaf som sagt full fokus på dessa 50k. Blir det en meter över 50 så hade jag varit lika lycklig. Nu blev det över 3km.
Dryga 53 varv hann man med så ett distans  på 53257m blev det när slutsignalen tjöt.


Kan inte säga det gick smidigt för vid ca 30km var man illamående, trött och knäproblem så det heter duga. Vad göra? Det var ju nästan 3h kvar och det gick inte riktigt att kasta in handduken redan. Gjorde upp en plan att lägga in två gångavsnitt i varje km så det blev ca 300m gång vaje varv. Funkade faktiskt över förväntan och kilometrarna närmade sig de 50 iofs inte så fort men åndå det ökade. Ju mer loppet gick så blev man av någon konstig anledning att må bättre och knäproblemen försvann. Kan nog tacka gången för det.
En härlig hejjarklack hade jag givetvis med mig som vid vare varvning gjorde sitt bästa för att få mig på bra humör. Hade kännts betydligt jobbigare utan dom.
Var det roligt då? Jag vet faktiskt inte. Svårt att svara på så här direkt. Jag vet ju hur jag mådde och vad jag kände och tyckte om löpning de sista 3 timmarna. Det var inga positiva tankar och ord kan jag säga. Man kan fråga sig varför man går något sådant här egentligen. Inget bra svar just nu. Men det äv väl så. En god natts sömn  och ett par dagars vila tills man mår bra igen så kommer jag givetvis svara att det är en självklarhet att alla skall prova ett 6h. Man kan inte misslyckas.
Lite tomt känns det dock. Ett halvår av väntan och träning är över och loppet är slut. Vad händer nu? Ja man får väl leta upp andra roliga utmaningar. För det måste man ha. Ett mål. Det driver en framåt...

Hejjarklacken

30sek kvar. Avskyvärt..

Frida supportar en bit.

40 min kvar...Trötta ben.

Resultatlista

Runtruntrunt...dryga 53 varv

Uppladdning!!!

Då närmar det sig. Skönt o va på plats. Tog en promenad med familjen längs 1km slingan man skall springa och det är verkligen en skön omgivning. 10m från scandic klarälven skall det springas och jag kan nästan räcka ut handen från fönstret och nå startlinjen. Perfekt uppladdning får man också ikväll med kvalmatch i fotboll och allt. Får ladda med mina favoriter Burger King, Olw och Haribo..mmm.

Över bron och vidare sen tillbaka. Fin 1km slinga längs klarälven.

Germs

Haha ja man blir nästan lika paranoid som Mr Burns. Så här några dagar innan tävling är man livrädd för att bli sjuk. Kännaefterfaktorn är på högsta nivå och man inbillar sig att det börjar kännas i halsen och överallt. Det värsta är på dagis. Där finns dom i mängder. Bara väntar på en att få anfalla och oftast är man helt försvarslös. Germs. Baciller. Barnbaciller speciellt. Dom värsta av dom alla. Oemotståndliga. Bara man råkar titta på fel unge så insjuknar man i något jävulskap som sänker en till botten. Bara tre dagar till kan man väl få vara sjukfri. Allt känns ju så bra nu. Tog en kortis några km ikväll och absolut inget att klaga på. Tre dar till som sagt..

Sista passet

Ja nu blir det inge mer. Inga kvalitetspass i alla fall. Någon lugn femma möjligen nästa vecka. Tisdag kanske. Men bara kanske. Annars är det vila vila vila. Nu får det räcka. Kvällens lugna distanspass på dryga 15km är det sista. Joggade runt i ca 6min fart. Och hur kändes det då? Ja det kändes ingenting. Precis som jag hoppades på. Absolut ingenting. Möjligtvis lite törstig. Hade inge vatten med mig. Det ska inte kännas någonting heller. Det var min förhoppning i alla fall. Denna fart, 6min/km, är min tänka fart de inledande 4h nästa lördag. Det är därför jag vilar från och med nu. Då är det dags. Tidslopp på 6h i Karlstad. Då kan  man inte känna något efter 1,5h som jag sprang idag. Då blir det väldigt kämpigt de resterande 4,5 timmarna. Visserligen kommer jag inte kunna hålla 6min tempo alla 6h men det är mindre viktigt. Gör jag det de första 3-4 timmarna har jag kommit såpass långt så då har jag gott om tid för att nå mitt stora mål.  Men det är drygt en vecka kvar. Och jag behöver vila för att ha en chans..

6h

Gårdagens långpass på 3h var det sista passet efter ha haft en liten halvtuff träningsperiod. Nu får det bli betydligt lugnare och kortare träningspass. Träning veckorna inför tävling går alltid in i någon sorts försiktighetsfas där man varken vill trötta ut kroppen eller dra på sig onödig värk nånstans. För om två veckor i Karlstad hoppas jag kunna byta titel från marathonlöpare till något ännu ädlare...

Mycket idag

Sol igen. Fick bli en cykeltur med familjen. Biltema har gjort det igen. En fantastisk pryl till ett ännu mer fanstatiskt pris. Och den fungerar som en dröm. Nja ironin var väl lite väl genomskinlig där men denna grej är jag faktiskt nöjd med. En cykelvagn till barnen för bara 995 bagis!! Ungarna älskar den och jag lika så. Cykleturerna är numer kombinerad upplevelse och träningspass. Dryga 14kg väger  den på plus ca 30 för barnen så det blir att trampa på i uppförsbackarna. Kommer säkerligen bli många roliga turer med den.
Man han knappt av cykeln förrän grillen var tänd och vi skulle bli försökskaniner på en ny hemgjord potatissallad Jessica harvat ihop. Gott som vanligt och man blev sådär lagom dåsig som man brukar bli efter grillat.
Dåsigt ja var bara förnamnet. Lade william lite senare och vaknade upp efter nån timma med dregel över hela kinden och kudden. Bevis på att man somnat in gott och säker var i det djupare stadiet av sömn. Tankar om att sova vidare dök upp men det var nåt som var oavklarat som var planerat idag. Backintervallerna uppför Arrudsbacken. Det var kanske inte så lockande precis vid uppvaknandet. Ja det fanns två alternativ. Ut o springa eller soffan med en liter mjölk och en tallrik Jessicas nybakta pizzabullar. Övertalade mig att det är perfekt återhämtningsmat så det fick bli backen. Dryga timmen senare var man hemma och haft ett av de bästa och roligaste (hur det nu kan va roligt med backträning) backpassen. Så nu sitter man här nöjd, inne på min åttonde pizzabulle. Fanstastiskt.

Intervallpulsen

Tar emot

Häromdagen tog det emot lite. Ja lite grann i alla fall till en början. Lite trötta vader efter tidigare pass. Ja just de det ösregnade också när jag gick ut. Åskan drog också precis förbi men regnet bestod. Men det var inget jag reflekterade på. Sånt tar inte emot längre. Det har det gjort tillräckligt förut. Just att träna när det tar emot ibland är att rekommendera just för att allt blir mycket lättare i längden eftersom konditionsidrott inte gärna tar pauser för lite regn eller dåligt väder.
Många gånger har det tagit emot. Tappat räkningen. Man har haft lust att lägga av. Men man lär sig att ta sig ut ändå. Det blir oftast aldrig sämre än att stanna inne i slutändan. Belöningen efteråt är alltid större än besvikelsen senare att man aldrig tog sig ut. Framstegen kommer nog lite mer när det tar emot som mest. Man höjer tröskeln ett snäpp för vad man orkar med inbillar jag mig. Ja menar är man ute i det sämsta av väder finns det sedan inte många ursäkter angående väderbiten i alla fall. Alla hinder man kan övervinna är ett steg mot sitt mål. Så den dagen ni har övertalat er själva att ni absolut inte orkar eller kan ge er ut, prova o ta er ut ändå en sväng. En kortis. Ut och vänd igen i dörren om det är så. Ni kommer bli nöjda när ni kommer in igen. Prova, även om det tar emot. För det gör det ibland.

vilse

Ni som varit ute o bilat med mig eller på semester nån gång kanske vet att lokalsinnet ibland är av den lägre skolan. Förlitar mig helt och hållet på sällskapet jag är med och att dom vet vart vi ska någonstans :-)
Ännu ett bevis på det hela fick jag idag när jag gav mig ut på ett eljusspår i Borlänge. Som försvar var det första besöket där. Jättefin anläggning med otroligt fina spår och för att göra det så enkelt så möjligt hade dom tre olika slingor med varsin färg. Det får bli ett par varv på den gröna 7,5km slingan tänkte jag. Började bra och följde de gröna markeringarna men efter ett tag så dök det upp gröna pilar målade på backen vilket förvillade mig enormt. Gröna pilare eller gröna markeringar? Ja det var frågan. Självklart tog jag pilarna för att höra till min gröna slinga så jag körde på. Kom till en hage där det väldigt tydligt visade gröna pilar in i hagen så varför inte, bara o följa efter. Ett gäng fundersamma kossor glodde och farten höjdes markant där ett tag innan pilarna visade vart utgången i hagen var. Såg redan nu det skulle bli problematiskt. Pilarna visade rakt över sjön där jag stod. Vad i h**v*te? Framåt gick det ju inte om jag nu inte ville simma. Fattade ingenting och försökte därmed springa tillbaka de ynka knappa två kilometrarna jag hunnit för att där hoppa på den gula 5km slingan istället. Här kommer det där med lokalsinnet in. Ut ur hagen kom jag och upp för backen men sen var det stopp. Trodde jag var på rätt väg och började pusta ut bara för att se jag sprungit i en cirkel och var tillbaka till nedförsbacken innan kohagen igen. Jösses, trodde det där med att komma tillbaka till samma ställe bara hände i böcker o film. Stigar, vägar o tät skog som ett spindelnät så det tog en evighet att hitta tillbaka till något jag vågade springa vidare på men till slut skymtade jag en gul markering så det fick bli fortsättning på denna. Den sprangs säkert inte optimal väg heller men efter 10km var jag tillbaka vid starten.
Efter det vägrade jag ge mig ut på längre sträckor så avslutningsvis fick det bli 2 snabba varv i fegspåret 2,5km slingan för att få ihop dagens tänkta 15km terräng.
Som en liten tröst fick jag reda på senare att pilarna var till för en multitävling de hade haft några dagar tidigare där det ingick både löpning och simning. Det var det spåret jag följt. Dom kunde ju tänkt på oss virrpannor och använt en annan färg på pilarna. Iofs hade mitt besök i hagen berott på jag sprang fel lite tidigare men det är en annan historia...Grön pil, grön markering, same for me!

Jäkla sjö till vänster

Ny runda

Ibland får man för sig att utforska nya områden här i bygden. Ju mer man tränar ju roligare är det med lite olika slingor att välja mellan så efter lite studerande på enirokartorna så brukar man ge sig ut på nya marker med förhoppningen att hitta hem igen. Iofs var det bara ca 4-5km som var oupptäckta men ändå. Total tokhetta ute så det fick bli ett någorlunda lugnt tempo idag. Och det visade sig att det blev en fantastisk bra halvlång runda av det hela. Exakt 13km start till mål och den kommer garanterat användas flitigt framöver för de lite snabbare passen.

13km genom bygden

Sköna kvällsturer nu. -Ut med er!

Lite återhämtningslöpning ikväll efter helgens urladdning i Motala. Sådana här kvällar med solnedgång vi har nu är nästan för bra för att vara sant. Det blir nästan lika sliskigt vackert som en amerikansk romantisk film. Alltså det blir nästan för mycket men ändå kan man inte låta bli att tycka det är rätt fint ändå till slut. Tyvärr är det en sunkig mobilkamera men det spelar ingen roll. Jag vet hur det såg ut och jag vill se det igen.

Sol

Baltzarloppet Motala 30 juli

En halvmara i vacker Götakanalmiljö lät för bra för att missas så det fick bli en anmälan till motionsloppet. Bra form och inga större besvär så man hade någorlunda förhoppningar om ett hyffsat lopp. Det lovade hällregnet blev det inte mycket av utan dryga tjugo grader med mestadels moln på himlen var det för dagen . Nog för det var luftfuktighet utöver det normala så svetten rann innan man tagit sig ut från startområdet  men med en bra uppladdning några dagar innan så brukar det inte vara något problem med värmen.
Starten gick samtidigt för både 10km och halvmaran men med tanke på farten så trodde jag  alla hade anmält sig till milloppet. Första 3 kilometrarna gick vansinnigt fort (enligt min kapacitet och upplägg) med tempo under 5min/km. Svårt att inte ryckas med då man ligger i klungan.

Inget ont att säga om miljöerna. Springa längs Vätttern och Götakanal i centrala Motala en sommardag med fullt med folk ute och hejar är väl värt mödan att springa. Detta år var det visst en tvåvarvsbana så man fick uppleva det hela två gånger om.
En sak jag har konstaterat efter alla lopp jag sprungit är att jag har väldigt svårt för lopp där man skall springa någorlunda fort som tex en halvmara. När kilometrarna börjar ta slut och det bara är några kvar blir det en psykologisk kamp mellan mig och hjärnan. Och i detta fall idag vann så klart hjärnan  en jordskredsseger i vanlig ordning, även om jag verkligen försökte kämpa emot så långt det gick men till slut fick jag börja gå hundratalet meter ett par gånger för lite vila.  Alltid så strax innan målgång. Visst  man var trött till förbannelse och ont men någonstans har man ändå ork bara man kan intala sig det. Tyvärr i mitt fall behöver det jobbas på hjärnkampen.

Snart varvning. Första milen på 52min.

Men i det stora hela ändå ett lyft när man gjorde sin bästa halvmaratid med en tid på 1h52min37sek. Trött som sjutton och en rejäl energibrist efteråt. Fanns bara vatten på vätskestationerna vad jag kunde se. Vet ändå inte om man fick bekräftelse på att man var långsam i det stora hela, då medaljerna hade tagit slut när man gick i mål :-).

Slutkörd

Sveriges vackraste alltså...?

Ja dom skyltar med det i alla fall så varför inte? Fick bli en anmälan till baltzarloppet i Motala 30 juli. En halvmara. Lite lagom att avsluta månaden med.
Baltzarloppet

riktig kvalitet

Man kan ju tro att det enda som innefattar kvalitetstid är när man har tid för sig själv och sina intressen. Men i det stora hela har den tiden praktiskt taget noll betydelse mot det absoluta kvalitetstiden som är när man gör något riktigt roligt med familjen. Som tex en cykeltur med fikapauser vid diverse fina ställen. Alla nöjda och glada. Sånt vinner lätt över ett roligt löparpass...

PB på 5km!

Några få gånger per år, ja knappt det ens men säg ca två gånger då, brukar jag köra 5km snabbdistans för o checka av lite hur man mår och hur träningen gått. Visst kör jag snabbdistans oftare än så men inte just 5km. Jag har gjort det till en liten grej att just 5km skall lämnas för detta lilla ändamål. En anledning till det sker så sällan är kanske också att det varje gång blivit sänkning av tiden. Kör man alldeles för ofta så är det inte säkert det blir så mycket skillnad mot gången före.
Så idag bestämde jag mig alltså för att prova igen. Bestämde mig faktiskt ganska sent rentav vid middagen. Var så trött efter maten så jag trodde jag skulle somna vid matbordet så enda chansen att vakna till liv igen var att köra femman ikväll. Inte så mycket mer att säga egentligen. En 5km snabbdistans går ganska fort. Händer inte så mycket. Det är jobbigt, pulsen slår i taket direkt, man vill lägga av efter halva, man låter mer än en kvinnlig tennisspelare, ja sen är det över. 22m20s blev det idag. Förbättring med över minuten. Skönt det är över för denna gång.

Bikekväll

Ja vad gör man en solig kväll med runt 25 på termometern, ätit god mat och lagt barnen. Jo en knapp timma cykling hinner man gott med.

Tidigt igen

Sista dagen då innan man är tillbaka på jobbet. Ingen ångest eller så utan det är som det är är. Nån gång måste man ju börja ändå tyvärr. Tidiga morgnar är man ju van med också. Idag fick det bli lite sovmorgon så vid 7 klev man utanför dörren. Vilken morgon. Praktiskt taget vindstilla och lite sol här o där bland molnen. Helt tyst ute också för det är väl inte många förutom morgonpiigga löpare som är ute denna tid en söndag.
Hade tänkt mig ett lite lagom pass idag på ca 15km i 6min tempo. Den inbyggda klockan börjar fungera rätt så bra då det bara skiljde några sekunder från 6min per kilometer överlag. Som sagt vädret var riktigt fint så tyckte det var synd av avsluta så fort så det fick bli en halvmara av det hela dvs 21,1km.

Regn

Vaknade till ett smattrande regn i morse runt sjutiden. Regn är alltid bra för det brukar betyda skön och syrerik luft för löpning. Familjefrukosten var av den mer bastantare idag då jag inte tänkt ge mig ut  förrän på kvällen om det ens skulle bli det. Men det hann inte gå många minuter efter frukost innan man drog på sig kläderna och gav sig ut i regnet. Varför inte? Mat så nära inpå brukar framkalla håll och andra jobbiga besvär vilket det även gjorde så det blev mycket annat att koncentrera sig på än löpningen. Men ändå, jag fick ju springa i regn!!

Tidigt vid besök

Brorsan med familj dök förbi för några dagars besök i måndags. Riktigt trevligt. Blev världens grillbuffe på kvällen så med den uppladdningen kunde man ju inte låta bli att bege sig ut morgonen därefter. Så klockan ställdes på 05:30 men likt ett barn på julafton vaknade man så klart innan klockan. Smög upp tystare än en inbrottstjuv medan familjen låg och sov djupare än atlantis.
Gått lite sisådär senaste passen så  man var lite orolig för att det skulle fortsätta så. Men runt tio i sex drog man iväg i alla fall på ett 15km pass som till en början skulle vara av det lugnare slaget. Så var det också de första 6-7 kilometrarna. Det kändes kanon så bestämde mig att fortsättningsvis köra fartökning resten av passet. Gick faktiskt över förväntan och det hela visade sig bli ett riktigt bra kvalitetspass.
Hemma, duschade och käkade och kröp ner i sängen igen som om man aldrig hade varit borta. Klockan hade inte hunnit slagit halv åtta än. Familjen sov lika skönt som innan. Och dagen hade inte ens börjat.

  Passet på jogg.se

Tröttsamt

Ja det tar nog ett tag innan man återhämtat sig från maran. Morgonens pass på dryga 16km var till en början fridfullt men efter en 8km blev jag illamående och kände mig nästan sjuk. Gick hyffsat ändå och ta sig hemåt men man fick ta lite gångavsnitt med jämna mellanrum. Jaja så är det ibland. En rejäl frukost nu sen dags för ännu mer kvalitetstid. Lekparken med de två terroristerna...

Cykling

En härlig morgon med mestadels moln. Valet stod mellan löpning och cykling och det fick bli cykeln. 25km trampande inklusive en självförvållad klantig vurpa. Stillastående och allt :-). Första gången faktiskt så det får ses som helt ok. ibland tänker man inte att man har skorna fastsatta i pedalerna så då kan det gå så här. Nya tag imorn. Då får det bli löpning istället.

Då var det dags igen

Tre dagars behövlig vila och idag kändes kroppen som den ska igen efter lördagens marathon. Det fick bli ett lugnt kvällspass på 8km med lite fartökning då och då. Kroppen kändes helt ok och ja, nu är det väl bara och fortsätta som vanligt mot nya mål.

Båstad marathon 2 juli 2011

För ca tre år sedan, i mars var det, skulle jag påbörja min långa föräldraledighet med min dotter. Samma dag köpte jag på bokrean en bok som heter ”Kom igång med löpning” utgiven av Runners World. Där fanns ett kom- igång-program på 10v där gång varvades med lätt jogging. Målet med programmet var att kunna jogga 5km utan uppehåll. Jag började på direkten med detta program för att 10v senare hyfsat orkade lufsa runt 5km. Men jag gav mig inte. Tragglade på med mina 5km och senare detta år i oktober lyckades jag springa 10km. Minns att jag var överlycklig och när jag berättade för mina kompisar lät jag som jag bestigit månen eller liknande. Just då var det helt otroligt för mig att jag orkat med 10km.

Nu dryga tre år senare har jag avverkat en del tävlingar, både mil och halvmaror.

Men det jag tänkte skriva om är min marathonpremiär som skedde i Båstad, 2 juli 2011. Dagen efter min födelsedag. Jag, min sambo och våra två underbara barn 2, 4 år semestrade i Båstad en vecka. Såg vid semesterplaneringen att marathon skulle vara samma dag vi skulle åka hem så ett perfekt sätt att avsluta en härlig semestervecka tänkte jag. Marathondebut och allt. Att jag valde Båstad som av många anses som extremt jobbig och kuperad var helt enkelt att den passade in tidsmässigt. Som småbarnsförälder är tid en bristvara tyvärr. Sen är Bjärehalvön riktig vacker och vad kan va bättre än att se sig runt till fots.

Veckan gick med diverse aktiviteter med familjen och i bakhuvudet fanns så klart hela tiden lördagen. Då skall det ske. Nervositet fanns faktiskt aldrig då jag ändå får säga att jag var väl förberedd. Sprungit en del långpass på uppåt 30-35km under våren men nu var det lite längre och lite mer kuperat. Bara och ta det lugnt tänkte jag. Tävlingsrutin fanns sen tidigare lopp så hela den biten var inget jag la några tankar på. Fredagen kom och det var dags. I alla fall för en försmak av vad som komma skall. Mina barn sprang minimarathon och självklart kände man på atmosfären att snart är det allvar. Alla barn var stolta segrare och man önskade man själv stod där dagen efter lika nöjd som dem.

Pastaparty. Ja det brukar ingå vid större tävlingar. Aldrig förstått riktigt vitsen med det hela förutom möjligen kamratskapen och snacka lite med andra löpare. Men nej, själv laddade jag upp på fredagen med min favorit inför långpass. En och en halv pizza som lade sig dödsskönt i kistan. Brukar vara standard till mina långpass att ladda med något riktigt gott och flottigt kvällen innan.

Lördag morgon räckte det med en banan och en grov rågmacka till frukost. Brukar vilja ha magen så tom som möjligt när jag springer men ändå kroppen full med energi vilket gårdagens pizza skötte utmärkt.

Kl 10. Lördag. Står tillsammans med hundratals vinnare redo att starta. Jo jag tycker man gott och väl kan kalla alla för vinnare för har man anmält sig till tävling och nu står på startlinjen, ja då har man redan åstadkommit betydligt mer än genomsnittssvensken. En bragd i sig.

Just det, de första 8km är i princip bara uppför. Speakern hade påpekat det ganska tydligt precis innan starten. Med det i tankarna gjorde jag precis helt rätt i mitt val genom att ta det extremt lugnt första milen. Ja det var ju min första mara så jag ville definitivt inte ta helt slut efter halva sträckan.

Så var man där. Uppe på toppen. Dryga 8km gjorda, och i det tempot man haft, ca 7min tempo gjorde att jag kände mig urstark. Allt kändes som en lätt uppvärmning och efter att besegrat den första av två rejäla stigningar så kändes det att detta kan sluta hur bra som helst. Fortsättningsvis blev det som man brukar säga ren transportsträcka. Landskapet var relativt platt med otroliga vyer att vila ögonen på och man lunkade på i 6min tempo, drack vatten och blåbärssoppa på de täta stationerna och ja nästan så man hade ett litet leende också. Det flöt på bra till drygt 30km. Jag vet att det diskuterats hit och dit på forum att vid 30km händer det något som gör att kroppen tar helt slut. Tror inte alls på något sådant i så fall är det bara psykologiskt. Jag tror mer sanningen ligger i den stigning som då kom som ett brev på posten. Dryga 4km uppför stod på schemat och det var väl lite mer än mina ben mäktade med. Långdistans är lite underlig på det viset att blir du helt slut i benen så spelar det ingen roll om du i övrigt känner dig hyfsat pigg och klar i skallen. Det går bara inte. Jag kan inte i alla fall. Benen bestämmer. Jag försökte att springa, nja jogga då men det fick varvas med gång vilket blev den dominerande varianten sista milen. Kilometermarkeringarna lyste med sin frånvaro och jag undrade flera gånger och dom verkligen satt skyltarna rätt. Tog evigheter och ta sig från den ena till nästa markering. 33:an kom. Sen 34. Tänkte jag kan lika gärna hoppa i havet. Det gör mig detsamma. Vill bara få stopp på det här. Men på något sätt stod man där igen på toppen. Trött och ont. Nu vankades det nerförsbacke. Inte ett dugg bättre. Benen levde sitt eget liv och det gick faktiskt inte att få stopp på dem hur mycket jag än försökte. Där flög man nerför backen och löpte om tre personer som säkerligen undrade vad det var som passerade dem. 35:an avverkades i 5min tempo vilket var 2 min snabbare än de tidigare kilometrarna. Tyckte ändå det fanns ett visst hopp om framtiden då vägen till slut planades ut även om gången blev ett allt mer vanligt tillvägagångssätt. Fortsatte att hasa mig framåt och trött, säkert löpstil som en hösäck och genomsvettig kom jag till en vattenstation. Tror det var runt 38km. Jag tog ett par muggar och började gå medan jag drack. Två damer i yngre medelåldern står och småpratar alldeles bredvid vattenstationen och jag hör den ena säga lite lågmält till den andra: ”Nej fy fan. Jag fattar inte varför man skall springa så jävla långt för...i denna värme och allt”

Jag rös inombords av lycka. Och dessa ord damen utbringade gjorde mig urstark om än bara för några minuter men ändå. Löpningen hade aldrig känts roligare efter att ha hört hennes kommentar. Jag visste att även om jag så skall krypa in i mål så kommer detta vara ett underbart minne i mitt liv och en sporre för fortsatta mål i framtiden. Hon vet inte vad hon går miste om. Seriöst alltså, hon vet inte för hon har med all säkerhet aldrig någonsin provat.

Nåväl färden mot målet fortsatte och på något vis kändes en stunds löpning och sen lite gång varvat med varann som en bra strategi. Kom ikapp några tappra herrar som bevisligen led lika mycket som jag då de också upptäckt att gång kompenserar bra mot smärtan. Jag tog följe med två stycken men ca 1,5km från mål lämnade jag faktiskt dem. Jag tyckte mig ha någorlunda kraft så jag kunde avancera mot målet i egen regi. När man sen väl fick en glimt av målområdet i horisonten var det bara att kämpa på. Man vill ju inte gärna gå som en slagen man när man beträder kullerstenarna nere i Båstads hamn. Bara att glömma alla smärta och ge järnet där publiken stod efter hamngatan och jublade och applåderade.

Och där var där jag såg dem. Med ca 200m kvar. Jag hör deras rop. Deras jubel. Min underbara son och dotters röst. Min sambo, min ängel. De jublar och hejar. Skriker att jag kommer klara det. De tar kort. Jag är bäst i världen. Och det är jag också. I alla fall i detta ögonblick. Kroppen och psyket har för länge sen gett upp så jag kan inte motstå att det kommer en tår. Kanske flera. Det kanske var svett. Jag vet faktiskt inte. Jag spurtar över mållinjen och lägger mig ner som en slagen man. Men jag vann. Som alla andra som kom i mål. Vi vann. Jag kom i mål på 4h 24min i min marathondebut. Detta är bara början. I september blir det 6h premiär. Jag kan inte sluta. Och jag vill inte.